onsdag 23 augusti 2017

"Inga inspektörer på den djupa delen"

- Dyvikan! Vi glömde dyvikan!
Ropen ekade ut över sjön medan roddbåten sakta gick under...


Svettig vaknade jag i går morse och kunde efter en stund konstatera att jag inte var på Kottlasjöns botten utan hade haft täcket uppdraget upp över huvudet medan jag sov.












När jag väl återhämtat mig från ångesten var det dags att pallra sig iväg. I dag var det nämligen dags att åter igen tillsammans med kollega Silvia provta Kottlasjön, Stockbysjön samt Långängskärret. Förra sommaren skrev vi också om denna höjdpunkt. Åtminstone för oss inspektörer, det är ju inte varje dag man får möjlighet att ro omkring på Kottlasjön, i synnerhet inte i tjänsten. På djupt vatten kan man i och för sig vara ändå.

Långängskärret
Vi hade redan i planeringsfasen stött på patrull när det visat sig att det inte längre finns någon bil med dragkrok att låna i stadshuset. Hur skulle vi nu få med oss båtsläpet? Det visade sig till slut att en skåpbil medelst krok gick att uppbringa i alla fall.

Hämtare/selfie-pinne
Vi skulle börja med Långängskärret som är krångligast att ta sig till men när vi räknade ihop alla våra instrument inklusive den gamla Ruttnerhämtaren saknade vi plötsligt en annan hämtare, en med teleskoparm som man använder från strandkanten. Nån har väl snott den för att använda som selfie-pinne, tänkte jag bittert. Men icke! Dagen till ära var kollega Annelie ute och tog prover på våra badplatser. Med bara en selfie-pinne/hämtare i vår ägo fick vi vackert planera om och möta upp Annelie innan kärret kunde provtas.

Från Långängen gick kosan mot Lidingövallen för att hämta båt och släp. Då uppstod nästa problem. Hanen passade inte honan och då talar jag inte om hur Silvia känner inför mig, även om jag misstänker att utfallet är detsamma, men vi kunde inte ansluta släpets ljusramp till bilen. Vi provade flera omvandlare men ingen passade. Vi fick till slut tag på en annan bil. I med sladden och så iväg...skulle man kunna tänka sig men icke! Felsignalerna stod som spön i backen. Vad falls? Vi knatade bak för att kontrollera blinkers och så vidare bara för att konstatera att samtliga lampor var krossade eller bara trasiga. Nu när jag skriver detta stycke ska jag komma ihåg att felmeddela omedelbart...

Med lite övning så...

Nu hade vi investerat så mycket känslor och tid i det här projektet att det inte fanns någon återvändo. Vi körde därmed bort till Kottlasjön ändå (men säg det inte till nån).





Aluminiumsaltlösning tillförs Kottlasjön

När vi skulle sänka ned båten fick vi nästa chock. Vi berättade tidigare här i bloggen om att åtgärder skulle vidtas i Kottlasjön för att binda fosfor. Nu åkte så klart pråmen där ute och släppte ut sin aluminiumsaltlösning bland annat exakt vid vår tänkta provpunkt. Vi som precis skulle ta prover för bland annat fosfor. Vi rodde ut för att diskutera med herrarna på pråmen men vi förstod inte riktigt varandra vilket inte så lite berodde på pråmens mullrande motorer kan man tänka. Nu satt vi där, rådvilla, mitt ute på sjön medan klockan tickade snabbt mot det klockslag när alla proverna skulle hämtas upp. Vi telefonkonfererade med kommunekolog Jerker som i sin tur konfererade med pråmfolket. Till slut återkom Jerker och gav tummen upp. Grönt ljus, kör ändå!

Provflaskorna

Efter lite Ruttnerhämtande och reagensblaskande var vi så klara och hann precis tillbaka till Stadshuset i tid till hämtning. Nu får vi se om den kemiska analysen kommer bli korrekt. Kanske kommer provsvaret komma med betyget "utspädd läskburk"?

Vi såg dessutom två bävrar simmandes och gnabbandes på Stockbysjön. Det ni!

Vi har inga svar att delge er angående den här provtagningen ännu men ni kan kolla på länkarna Sjöarnas vatten och Kottlasjön (även Stockbysjön) på Lidingös hemsida där ni kan läsa sammanställningar av statusen på framförallt Kottla- och Stockbysjön. Provtagning har skett löpande från 70-talet med något undantag.



Silvia och hoppiland-Kalle åter i farten
Den ena klok den andra inte en så smart en
Den ena styr upp vår omastade slup
Med sikte mot Kottlasjöns största djup
Den andra en fånig skämtare
Som skojar mest om Ruttner-hämtare
-Ett redskap är ingen jäkla ploj!
-Allt måste inte alltid vara skoj!
Det är vemodigt att nu lämna skutan
Det är liksom mycket tråkigare utan
Men när vintern kommer eller ögonvrån är våt
Kan vi minnas när vi båda satt i samma båt
Vi kan minnas sommarens sista dagar
Jag det är nog så, jag beklagar
Provtagningen förblir ändå ett fint minne
Som vi kan bära med oss när vi sitter och fryser inne

Robert och Ruttner

2 kommentarer:

  1. Härlig blogg med mycket humor och värme, kul!

    SvaraRadera
    Svar
    1. På tal om värme så värmde din beröm :)

      Radera